KKO:2004:106

Pahoinpitely
Rangaistuksen mittaaminen

A oli kadulla ilman edeltävää syytä tehnyt ruumiillista väkivaltaa kolmelle henkilölle lyöden heitä nyrkillä kaulaan ja pään alueelle. Kysymys rangaistuksen mittaamisesta.

MÅLETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE DOMSTOLARNA

Ålands tingsrätts dom 25.5.2001

På åtal av allmänna åklagaren fann tingsrätten utrett att A 27.8.2000 på gatan i Mariehamn hade begått fysiskt våld

1) mot 15-årige B genom att tilldela honom ett slag med knytnäven på halsen,

2) mot C genom att tilldela honom ett slag med knytnäven i ansiktet,

3) mot 16-åriga D genom att tilldela henne ett slag med knytnäven i ansiktet med den påföljden att D hade slagit huvudet i en vägg samt erhållit en frakturerad kindtand och ömhet på den högra sidan av käken.

Vid fastställandet av påföljden beaktade tingsrätten att två av målsägandena varit 15 respektive 16 år gamla. A och målsägandena hade inte från tidigare haft något gemensamt eller något otalt med varandra. Omständigheterna kring svarandens gärningar tydde på att han utan speciell anledning under påtaglig berusning hade börjat kommunicera med målsägandena och deras vänner varvid han helt oprovocerad hade utfört brotten som riktat sig mot tre personer. På dessa grunder ansåg tingsrätten att A skulle dömas till ett fängelsestraff vilket, eftersom A inte hade tidigare anteckningar i straffregistret, skulle förklaras villkorligt. Med beaktande av samtliga ovannämnda omständigheter och speciellt den betydande åldersskillnaden mellan A och målsägandena samt den påtagliga fysiska skillnaden mellan A och D ansåg tingsrätten att det villkorliga straffet inte ensamt utgjorde en tillräcklig påföljd för A:s brott. Han skulle därför ytterligare dömas till böter.

Tingsrätten dömde A med stöd av 21 kap. 5 § 1 mom. strafflagen för tre fall av misshandel till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff på fyra månader, vars prövotid slutade 24.5.2004, samt 30 dagsböter.

Saken har avgjorts av tingsdomare Gustaf A. Nymalm samt nämndemän.

Åbo hovrätts dom 27.2.2003

A sökte ändring i tingsrättens dom. Han yrkade att straffet skulle lindras till ett bötesstraff.

Hovrätten ansåg, att det med beaktande av att målsägandena i punkterna 1 och 2 inte hade erhållit några kroppsskador och av att A inte hade tidigare anteckningar i straffregistret samt enhetligheten i straffpraxis fanns anledning att lindra straffet till ett bötesstraff. På dessa grunder lindrade hovrätten straffet till 35 dagsböter.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Päivi Hirsikangas, Teppo Hurme och Jouko Valtonen. Föredragande Nina Wahlstedt.

ÄNDRINGSSÖKANDE I HÖGSTA DOMSTOLEN

Allmänna åklagaren beviljades besvärstillstånd. Åklagaren yrkade att straffet skärps till ett fängelsestraff.

A bemötte allmänna åklagarens besvär.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Domskäl

1. Tingsrätten har dömt A för tre fall av misshandel till ett fyra månader långt villkorligt fängelsestraff jämte 30 dagsböter med anledning av att A på gatan hade begått våld mot tre personer, vilka var betydligt yngre än han själv, genom att tilldela dem slag med knytnäven, den första målsäganden på halsen och den andra i huvudet. Målsäganden som träffades av det tredje slaget var betydligt spädare till sin kroppsbyggnad än A. Till följd av knytnävsslaget hade hon slagit sitt huvud i en vägg samt erhållit en fraktur i en kindtand. Med anledning av A:s ansökan om ändring har hovrätten, med beaktande av att förstnämnda målsäganden inte hade erhållit några kroppsskador och att A inte hade tidigare anteckningar i straffregistret samt enhetligheten i straffpraxis, lindrat straffet till 35 dagsböter.

2. I Högsta domstolen är det fråga om åklagarens yrkande på skärpande av straffet till fängelsestraff.

3. A har i sitt bemötande hävdat att även om han blivit dömd för tre slag mot tre personer så hade det varit fråga om ett sammanhängande händelseförlopp och att två av gärningarna varit av lindrig art. Han hade strävat till att på förhand kompensera D genom att på eget initiativ betala ersättning för sveda och värk. Med beaktande av den långa tid som förflutit sedan gärningen och de övriga konsekvenser den haft för A bör straffet inte skärpas.

4. För misshandel döms enligt 21 kapitel 5 § strafflagen den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd. Som straff för misshandel har stadgats böter eller fängelse i högst två år. Till brottet och gärningsmannens skuld ansluter sig inte i detta fall, och har inte heller i övrigt framförts sådana grunder, på basen av vilka tillämpandet av stadgandena om straffmätning i strafflagens 6 kapitel (515/2003), vilka trätt i kraft 1.1.2004, skulle kunna anses leda till ett lindrigare slutresultat än tillämpandet av de stadganden vilka var i kraft vid gärningstidpunkten. På gärningarna skall sålunda tillämpas 6 kapitel 1 § strafflagen, enligt vars 1 moment (466/1976) samtliga på saken inverkande straffskärpande och strafflindrande grunder samt enhetligheten i straffpraxis skall beaktas vid straffmätning. Straffet skall utmätas så, att det står i rättvist förhållande till brottets skadlighet och farlighet samt till den skuld gärningsmannen ådagalagt i brottet.

5. Rekvisitet för misshandel förutsätter inte att gärningen förorsakar kroppsskada eller sjukdom, utan det som i stadgandet utgör föremål för beskydd är individens integritet. Knytnävsslag som riktats mot huvudet kan inte anses ofarliga även om det skulle konstateras att de inte förorsakat skada. Såsom framgår ur motiveringarna till tingsrättens dom har misshandeln i punkterna 1 och 2 inte heller i övrigt kunnat anses obetydlig, och det har konstaterats att knytnävsslaget som tillräknats A i punkt 3 har förorsakat skada.

6. Högsta domstolen konstaterar att av åtalet och besvären framgår att slagen hade föregåtts av munhuggning mellan A och ungdomarna, samt att A redan i förundersökningen hade medgett att han slagit omkring sig för att skydda sig själv, utan att veta vem han träffat med slagen. Ur den tredje målsägandens utsaga i tingsrätten framgår å sin sida att hon efter att ha efterhört vad A avsåg med sitt beteende eventuellt hade knuffat till denne. Det finns inte utredning om att målsägandena skulle ha gett någon anledning till slagen. Det har konstaterats att knytnävsslaget kom som en överraskning för nämnda målsägande.

7. Såsom framgår av det ovan sagda hade målsägandena inte givit anledning till misshandeln. Föremålen för misshandeln hade utvalts slumpmässigt. Två av dem hade varit minderåriga, den ene en 15-årig pojke och den andra en 16-årig flicka som var betydligt spädare till sin kroppsbyggnad än A. A:s slag hade riktat sig mot ett område av kroppen som lätt skadas, varför man inte kan utgå från att de varit ofarliga. Det sista slaget har förorsakat fysisk skada. Det inträffade har dessutom förorsakat sistnämnda målsägande svårigheter i skolarbetet, sömnlöshet och depression samt obehagskänslor då hon möter okända äldre manspersoner på gatan.

8. Såsom hovrätten har konstaterat har två av målsägandena inte fått kroppsskador. För motsvarande fall av misshandel som skett med knytnävarna har även allmänt dömts bötesstraff som påföljd. Vid bedömningen av klandervärdheten av de misshandelsbrott som tillräknats A och vid övervägandet av vilket straff som bör dömas för dem är det å andra sidan motiverat att fästa uppmärksamhet vid de omständigheter under vilka gärningarna har begåtts. Misshandeln har skett på gatan utan att målsägandena provocerat A. Sådana mot individens integritet riktade gärningars skadlighet och farlighet begränsar sig inte enbart till de fysiska följdverkningar som de förorsakar, utan gärningarna har även mera vittgående verkningar som rör bland annat individens psykiska välmående. Därför kan ett bötesstraff inte anses vara en tillräcklig påföljd för ifrågavarande brott.

9. På grund av ovan nämnda faktorer vilka inverkar på straffmätningen stannar Högsta domstolen för att det bötesstraff som hovrätten har dömt A till är en otillräcklig påföljd för de brott som tillräknats honom. Det rättvisa straffet för A:s brott är, med beaktande av brottens skadlighet och farlighet samt den skuld A ådagalagt i brotten, fängelse i 30 dagar. Eftersom A inte tidigare har dömts till fängelsestraff, och då brottens allvarlighet eller den skuld A ådagalagt i brotten inte heller förutsätter dömande av ovillkorligt fängelse, förklaras straffet villkorligt.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Det A ådömda straffet skärps till fängelse i 30 dagar. Fängelsestraffet är villkorligt. Prövotiden börjar den dag Högsta domstolens dom är given och utgår 31.12.2005.

Det villkorliga straffet kan förordnas att verkställas om A under prövotiden begår ett brott för vilket han borde dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff.

Saken har avgjorts av justitieråden Erkki-Juhani Taipale, Kari Raulos, Liisa Mansikkamäki, Pertti Välimäki och Juha Häyhä. Föredragande Marja Kekäläinen.