Korkein oikeus KKO:2019:47

Murhan yritys

A oli asettanut räjähdyspanoksen sisältäneen laukun autokatoksessa olleen B:n henkilöauton päälle. Kun B oli seuraavana aamuna koskenut laukkuun, panos oli räjähtänyt ja aiheuttanut B:lle vakavia vammoja. A tuomittiin murhan yrityksestä sillä perusteella, että hän oli vakaasti harkiten yrittänyt tappaa B:n, mutta ei sillä perusteella, että teko olisi aiheuttanut vakavaa yleistä vaaraa, koska muiden henkilöiden hengelle ja terveydelle ei ollut aiheutunut konkreettista vaaraa.

RL 21 luku 2 §

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Åtalet, Österbottens tingsrätts dom 14.12.2015 nr 15/123595 och Vasa hovrätts dom 15.7.2016 nr 16/129570 framgår till de delar de är relevanta för rättsfrågan ur Högsta domstolens avgörande.

Saken har avgjorts i tingsrätten av tingsdomare Andreas Uthardt och nämndemän och i hovrätten av hovrättens medlemmar Robert Liljenfeldt, Hagar Nordström och Pasi Vihla.

Ändringssökande i Högsta domstolen

A meddelades besvärstillstånd.

A ansåg i sina besvär att det försök till mord som tillräknats honom inte förorsakat allvarlig allmän fara. Därför yrkade A att straffet sänks.

Åklagaren och B yrkade att besvären förkastas som ogrundade.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Ärendets bakgrund

1. Åklagaren har yrkat att A döms till straff för försök till mord för att ha 18.12.2014 försökt döda B genom att aptera en sprängladdning placerad i en väska på motorhuven till B:s bil. Den av A tillverkade bomben hade innehållit 390-520 gram dynamit och A hade förstärkt sprängladdningens skadeverkan genom att placera en stor mängd filtspikar i väskan tillsammans med sprängladdningen. När B hade varit på väg att sätta sig i sin bil hade hon observerat den till synes ofarliga väskan på bilens motorhuv och sträckt sig fram för att avlägsna väskan genom att dra den emot sig. När B hade dragit väskan emot sig hade sprängladdningen detonerat. B hade vid explosionen ådragit sig allvarliga skador av sprängladdningens tryckvåg, omkringflygande splitter samt av hettan från explosionen. Skademekanismen hade varit potentiellt livsfarlig. B:s bil hade totalförstörts. Bilarna som ägts av grannarna och som hade varit parkerade nära intill B:s bil, samt biltaket var bilarna varit parkerade hade åsamkats betydande skador.

2. Enligt åtalet hade A begått gärningen med berått mod, efter att en längre tid planerat och noggrant förberett den och även strävat att genomföra den på ett sådant sätt att B säkert skulle dö. Gärningen hade även förorsakat allvarlig allmän fara då sprängladdningen varit placerad på ett ställe dit ett flertal personer haft tillträde, varit maskerad som ett ofarligt föremål och utlösts genast då den flyttats. På dessa grunder hade gärningen även som en helhet bedömd varit grov.

3. Tingsrätten har dömt A för försök till mord i enlighet med åtalet. A hade begått gärningen med berått mod. Gärningen hade även orsakat allvarlig allmän fara då det funnits en uppenbar risk att invånare i de närbelägna radhusen kunde ha varit i närheten när sprängladdningen detonerat. Med beaktande av vad som framkommit har gärningen varit grov även som en helhet bedömd. Tingsrätten har dömt A till ett elva år långt fängelsestraff och samtidigt verkställt ett 40 dagar långt villkorligt fängelsestraff, som tidigare ådömts A.

4. A har anfört besvär till hovrätten. Hovrätten har godkänt tingsrättens dom.

5. A har i sina besvär till Högsta domstolen yrkat att straffet sänks på den grunden att gärningen inte hade förorsakat allvarlig allmän fara.

Frågeställning i Högsta domstolen

6. Med anledning av A:s besvär är det i Högsta domstolen fråga om huruvida A:s gärning orsakat allvarlig allmän fara.

Orsakande av allvarlig allmän fara som kvalificeringsgrund

7. Enligt 21 kap. 2 § 1 mom. 3 punkt strafflagen om ett dråp begås så att allvarlig allmän fara förorsakas och brottet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för mord dömas till fängelse på livstid. Enligt 2 momentet i lagrummet är försök straffbart.

8. Ifråga om kvalificeringsgrunden för förorsakande av allvarlig allmän fara ansågs det i förarbetena vara konsekvent att i mordrekvisitet förutsätta något utöver allmän fara då det i lagstiftningen finns ett flertal exempel på brott som orsakar allmän fara (t.ex. för trafiksäkerheten). Formuleringen ”på ett sätt” i den tidigare gällande lagen var enligt förarbetena misslyckad då den endast refererade till vissa gärningssätt som till sin natur anses vara sådana att de orsakar allmän fara. Med den föreslagna formuleringen ”allvarlig allmän fara förorsakas” avsåg man betona att det inte är något visst gärningssätt (t.ex. användning av sprängämnen) utan den omständigheten att dödandet förorsakar en allvarlig allmän fara. (RP 94/1993 rd s. 91)

9. Varken lagen eller förarbetena till den ger någon närmare vägledning när det gäller vad som ska vara avgörande för bedömningen om allvarlig allmän fara orsakats i samband med mord. Ett motsvarande krav på orsakande av allvarlig fara finns bland annat i brottsrekvisitet för framkallande av fara i 21 kap. 13 §, för sabotage i 34 kap. 1 § och grovt sabotage i 34 kap. 3 § strafflagen.

10. I straffstadgandet för framkallande av fara i 21 kap. 13 § strafflagen är det fråga om att någon utsätter en annan för allvarlig fara till liv eller hälsa. Enligt förarbetena förutsätts en konkret fara (RP 94/1993 rd s. 96).

11. I straffstadgandet för sabotage i 34 kapitlet 1 § strafflagen förutsätts även en konkret fara när det är fråga om fara för ekonomisk skada. Vid fara för liv eller hälsa är det däremot tillräckligt att en gärning är ”ägnad att förorsaka allmän fara för liv eller hälsa”, vilket betyder att en abstrakt fara räcker för att till den delen uppfylla sabotagerekvisitet.

12. I rekvisitet för grovt sabotage i 34 kapitlet 3 § strafflagen förutsätts det att en stor mängd människor blir utsatta för allvarlig fara för liv eller hälsa. Av lagrummets förarbeten framgår det att det förutsätts en konkret allvarlig fara, dvs. att allvarlig fara uppstår just i det ifrågavarande fallet. Det ska föreligga en stor sannolikhet att gärningen leder till dödsfall eller skador för hälsan. Eftersom faran vid grovt sabotage ska vara konkret kan objektet för den eventuella skadeeffekten individualiseras. (RP 94/1993 rd s. 121)

13. Högsta domstolen har i sin rättspraxis tagit ställning till förekomsten av konkret fara för ekonomisk skada i samband med sabotage. Enligt avgörandet HD 2004:95 hade det inte förelegat en konkret fara för en ekonomisk skada när väderförhållandena och avståndet till närmaste byggnader hade gjort det omöjligt för en eldsvåda att sprida sig till andra byggnader. I avgörandet HD 2012:4 hade inte heller faran för en ekonomisk skada varit konkret när det inte i farozonen hade funnits tillräckligt värdefull egendom och när det inte heller funnits en beaktansvärd möjlighet att egendom förstörs eller skadas.

14. Högsta domstolen konstaterar att kvalificeringsgrunden ”att allvarlig allmän fara förorsakas” i fråga om mord i 21 kap. 2 § 1 mom. 3 punkten strafflagen ger uttryck för ett krav på en konkret fara. Det betyder med beaktande av nämnda förarbeten och rättspraxis att objektet för den eventuella skadeverkan ska ha varit inom räckvidden för den påstådda faran och det ska finnas en beaktansvärd möjlighet att den förverkligas. Det är med andra ord inte tillräckligt att gärningen varit ägnad att förorsaka en allvarlig allmän fara eller kunnat förorsaka en sådan fara. Vidare fäster Högsta domstolen uppmärksamhet vid det att även om objektet för faran inte angetts i straffstadgandet innebär kravet på en konkret fara att man i det enskilda fallet utreder objektet för den eventuella skadeeffekten.

Bedömningen av faran i detta ärende

15. I åtalet anges att sprängladdningen förorsakat allvarlig allmän fara då den placerats på ett ställe dit ett flertal personer haft tillträde, varit maskerad som ett ofarligt föremål och utlösts genast då den flyttats. Tingsrätten och hovrätten har tillräknat A brott enligt åtalet. A har bestridit att gärningen skulle ha förorsakat allvarlig allmän fara.

16. För att kravet på konkret fara ska uppfyllas förutsätts i detta fall att det på området för sprängladdningens skadeverkan hade funnits också andra personer än B och att deras liv och hälsa hade varit i fara under tiden då sprängladdningen öppet varit placerad på B:s bil eller till följd av att sprängladdningen detonerat. Eftersom åklagaren inte ens påstått detta kan inte brottsrekvisitet för försök till mord uppfyllas på de grunder som beskrivits i åtalet. Därför förkastas åtalet till den del det gäller förorsakande av allvarlig allmän fara.

17. A tillräknas därmed försök till mord då han på det sätt som framgår av åtalet (punkterna 1-2 ovan) begått gärningen med berått mod och gärningen även som helhet bedömd varit grov.

Straffpåföljd

18. Tingsrätten har vid straffmätningen beaktat den planer-ing som föregått gärningen, sprängladdningens kraftiga skadeverkan och de allvarliga skador som B åsamkats samt det att enbart tillfälligheter lett till att inga andra personer skadats. Högsta domstolen godkänner denna bedömning men konstaterar att det finns skäl att nedsätta straffet på grund av att kvalificeringsgrunden för förorsakande av allmän allvarlig fara inte uppfylls. Med beaktande av att gärningssättet har varit exceptionellt farligt anser Högsta domstolen att ett rättvist straff för A:s gärning, samt med beaktande av att det tidigare straffet om 40 dagar som ådömts A har förordnats att verkställas, är fängelse i tio år.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

A döms för tillräknat brott för försök till mord samt för det straff, som de lägre domstolarna förordnat att ska verkställas, till ett gemensamt fängelsestraff på tio år.

Saken har avgjorts av justitieråden Juha Häyhä, Tuula Pynnä, Jarmo Littunen, Mika Huovila och Mika Ilveskero. Föredragande Pia Haga.